kollektivhuset

Det var en märklig känsla när jag vaknade en dag och insåg att jag såg ut att ha spenderat de senaste sju åren med att snorta kokain. Denna dag inföll sig två dagar innan jag hade en biljett till Italien tillsammans med sex av mina finaste vänner. Vi spenderade en hel vecka tillsammans långt bortom bergen i en dal med världens finaste namn, Canova. Långt ifrån allt vi är vana vid fanns det inget annat att göra än att njuta för livet var plötsligt så mycket lättare än det någonsin varit. Det enda vi gjorde och ville göra var att sola på terassen, dricka drinkar, bada i den iskalla floden som rann ner från alptopparna, laga god mat, gå på marknad i den närmaste byn domodossola, gå förbi pojkarna som vallade får i lite för korta shorts och bara prata om livet som det är. Jag levde mig in i livet där så till den grad att jag helt förträngt hur hårt livet i Berlin är i jämförelse. Förutom att det var den vackraste plats jag någonsin sett och att allt som fanns där var så mycket starkare, smaker, lukter, känslor.. så gjorde den rena luften att jag nu känner mig som en helt ny människa. Ett rehab utan dess like, som jag behövde mycket väl. För från och med idag och till söndag har vi redan bokat upp oss på ett antal olika event med diverse substanser inblandade. Berlin är världens bästa stad.